Hörsel, smak och doft...

Nej, fåglarna sjunger inte alls lika intensivt här på stadsområdet som i torpterrängen. En morgon i torpet vaknade jag av att mannen sade:

-Tjugoett!

-Vad då tjugoett?

-Tjugoett, svartmes! Han hade börjat artbestämma fåglar endast med hjälp av de läten han hörde genom det öppna fönstret med myggnätet. Han hade legat vaken en timme eller så.

Jag blundade och försökte urskilja svartmesen. Den hörde jag inte. Däremot en kaxig fågel som försökte överrösta alla andra.

-Härmsångare, sade mannen, nu leker den skogssnäppa...

 

Jag önskar jag själv kunde höra alla nyanser i fåglarnas läten. I mina öron är det ett enda sammelsurium av toner. Kvitt kvitt, tjipp tjipp och en och annan drill. De allra vanligaste kan jag och jag vet att det är rördrommen som blåser i flaskan. Ugglorna är jag också rätt bra på. Bofinken, spillkråkan och skogsduvan... jo jag kan nog en hel del. "Polis" skriker standskatan och Flodsångaren låter som en symaskin (men de sistnämda hör man inte hos oss...). Kanske man kunde träna upp sin hörsel ännu mer? Koppla bort de andra ljuden och koncentrera sig på en pippi i gången.

 

För en kock är smaken det absolut viktigaste sinnet. Det kan också tränas upp. Smaksensorerna på tungan är de allra viktigaste redskap man kan ty sig till. Det är de som avgör. Sinnen är faschinerande. Nu ska jag gå ut och dofta på sommaren!