Hugo Huggorm och Byggare Bob

 Hugo Huggorm

Byggare Bob

Full aktivitet råder i naturen! Huggormar som slingrar sig i gräset och fåglar som har fullt upp med att bygga bon. Själv har jag förkovrat mig i att "plocka bort fästingar från lurvig Lapphundspäls" det senaste dygnet. Svärmors hund är som en  enda stor fästingsmagnet. Hon, ja hunden alltså, behöver bara gå ett varv i trädgården så hoppar de på henne. 

Qulma och El Alba

2 städer
2 restaurangbesök
...på en och samma dag. 

En ovanlig dag på fredagen. Hann med två restaurangbesök på en och samma dag. Ledig på en vardag. Ledigt från kök och kastruller också! Det händer så sällan så det är lyx. Åkte till Helsingfors och åt lunch med "enavdeallrabästaväninnorna" (som jag för övrigt ser alldeles för sällan) på Qulma.  Var lite nyfiken på stället efter att ha hört så mycket positivt om det. Qulma ligger ett stenkast från Storkyrkan på Mariegatan, ändå lite avsides från de stora turiststråken. Det är Marc Aulén som tidigar bl.a drivit soppkök i Hagnäshallen som nu sedan drygt ett år tillbaka driver den lilla restaurangen som lunchgästerna börjat vallfärda till. Maten var god, trots att utbudet var ganska litet. Man kunde välja att äta obegränsat av alla sopporna eller en soppa + matig smörgås/ en soppa + matig sallad eller förstås bara en smörgås eller sallad. Jag tog soppa-smörgåsvarianten. Ur sopputbudet valde jag en svampseljanka som var riktigt smaklig. Betjäningen också god, och för ovanlighetens skull på svenska. Interiören då och miljön? Första intrycket positivt. Lite som att sitta i någons vardagsrum med fina tapeter och en inbjudande soffa. Men sen då? Jag och väninnan har i tiderna lärt känna varandra på en dekoratörsutbildning. Nu när vi granskade stället med våra "kritiska yrkesögon" hittades små detaljer som kanske många skulle anse vara bagateller men som ändå stör "synintrycket kring en måltid" och inte lägger restaurangen i den klass där den kunde vara. Vad var det våra falkögon upptäckte? Hm, ja det var lite kantstött porslin, gardiner som var för långa och solkiga och låg på golvet, ett tunnt dammlager  på hyllan intill oss, någon vagn med grejer på som bättre hörde hemma inne i ett kök var inträngda i "vardagsrummet". Dessutom var de vita vaxborddukarna väldigt plastiga. Ok, stället ska kanske andas "vardaglighet" men i kontrast mot den elegant mönstrade tapeten skar de sig.  Små små saker som enkelt kunde rättas till.

På kvällen en "date" med min man i hemknutarna. Barnen hade åkt till landet efter skolan. Vi gick ut och åt på El Alba. En spansk restaurang som brukar ha god mat. Så även denna gång. Det enda jag inte var förtjust i var dessertens alldeles för starka appelsinsås-spegel under chokladkakan med marscarpnoneskum. Alldeles för mycket och smakade skarpt koncentrat. Serveringen var  även lite haltande... antar att de var nytt folk inför sommarsäsongen.  

Summa sumarum: Kan rekommendera både Qulma och El Alba. Inte är de "stjärnkrogar" men kvalitet-pris-smakmässigt helt o.k! 

Villes barndomsrätt

"...det var stora tunna pannkakor med hackad stekt skinka och potatis radvis lagda mellan fyra rader av de tunna pipiga bruna stora plättarna eller pannkakorna. Den rätten var vi alla så förtjusta i och berömde mammas skicklighet och goda smak. Pappa smålog och korkade upp ölet..." Ville Vallgren

Prövade för ett tag sedan Villes barndomsrätt ...och visst smakade det! Om jag inte redan visste från förut att de åt mycket grönsaker, bär och frukter  familjen Vallgren skulle jag säkert ha tyckt att något saknades men jag antar att de fortsatte med någon vitaminrik efterrätt. Bär och frukter är nämligen den allra bästa avslutningen på en god middag enligt Ville.

Efter senaste biblioteksbesök kom jag hem  med en för mig "ny" Ville-bok. Boken Guldranden utgiven av Holger Schildts förlagsaktiebolag 1920. Inte  en matbok denna gång men ändå en ljuvlig liten bok av en skarpsynt man. Där är Parisminnen, brevväxlingar mellan bl.a Carl Larsson och Ville, ett helt kapitel tillägnat kvinnan, som han förövrigt påstår att "är mannens ära och krona", och slutligen lite tvi vale över förbudslagen som Ville hatade som pesten. "Så länge förbudslagen existerar, har jag stor motvilja att komma till Finland." Så inte underligt att han trivdes så bra i Frankrike.

Vivi och Villes grav. På Borgå begravningsplats vimlar det av kulturhistoria. Namn på personer som gjort skillnad. De som format vårt land. Råkade ha kameran med. Solen strålade på den ihopkrupna ängeln när jag gick förbi. Ja det är han som gjort sitt eget gravmonument.

Lite märkligt föresten att namnet skrivs med dubbel W på stenen. Ville var född Carl Vilhelm Wallgren men ändrade i vuxen ålder sitt namn till Ville Vallgren. Ändå står det Wallgren Ville på stenen... förövrigt borde de, av tiden, utsuddade årtalen förnyas.

Kökspoesi - Kallskänken

Jenny Wrangborgs kökspoesi. Läser hennes korta rader och kastas rakt in i mitt eget liv. Kanske inte så som det är i dag men som det var under de mest hektiska restaurangåren. De åren jag jobbade i disken, i kallskänken och senare vid stekbordet i någon restaurang. Igenkännanden gång på gång. Känns som om vi jobbat i samma kök, bland samma människor...

Det här är en bok som lyckas förmedla atmosfären. Atmosfären i restaurangen, i kallskänken, i cafeét, i personalrummet, i bussen hem efter en lång arbetsdag. Vi möter den alkoholiserade kocken, den oförstående chefen, den urtrötta servitrisen men vi möter också arbetsglädjen, stoltheten, yrkeshemligheter och arbetsgemenskap. Känslor och passioner. En bok som andas restaurangatmosfär från första raden till den sista.

 Jenny Wrangborg - Kallskänken
(Kata förlag, 2010)