Lådätarlandet- Finland

Jag har bott i Sverige under några omgångar i mitt liv. Mina föräldrar (inklusive första barnet) hörde till den stora skara finländare som under 60-talet bestämde sig för att ta sitt pick och pack och bege sig västerut för att söka lyckan...Ni vet, gräset ser alltid lite grönare ut där på andra sidan. I mitten av 70-talet och några barn senare blev dock deras hemlängtan för stor. Jag var sju år då jag lämnade landet som var mitt.

Finland. Vad skulle vi i Finland att göra? Finland var semester- och sommarlandet. Landet där stora tjocka släkten bodde, landet där mommo och blåbären fanns. Men det var ju Sverige som var mitt land! Stockholmsförorten var mitt liv, jag hade gärnat stannat kvar. Men sen lärde jag mig älska mitt nya land. Att från höghus hamna ut på vischan, ha skogen tätt intill. Gå med mommo och plocka blåbär, ta upp potatis om höstarna med farmor och farfar, höra fågelsång, andas lätt efter ett regn. Dofter. Doften av mossa, skog och kärr. Naturen kom plötsligt så mycket närmare en. (Nu menar jag inte att  allt detta inte skulle finnas i Sverige men för mig kändes det som om hela världen var ny då jag samtidigt bytte höghus&förort mot hus på landet. )Vi kunde ha djur! Katter... kattungar, hund, kanin, och senare ankor och några höns! Maten då... jo det finns endel olikheter mellan länderna. I Finland äter man lådor. Till jularna morotslåda, potatislåda, kålrotslåda, till vardags leverlåda, makaronilåda, kållåda, strömmingslåda. Finländarna är helt klart ett lådätarland!

Hos mommo blev vi ofta bjudna på gröt eller soppor. Gröt med smöröga eller med blåbär. Tänker jag på mommo så tänker jag också på blåbär. Ingen bodde väl så mycket i blåbärsskogen som hon. Hon plockade liter efter liter och delade med sig av sitt överflöd.

Ibland lagade hon soppa och då var soppkastrullen alltid stor och välfylld. Hon ville att hennes nära och kära skulle komma och äta hos henne. Ibland hade köttsoppan "klimp" (s.k "klimpsoppa") vilka man som barn inte så gärna ville ha på sin tallrik. Men bortser man från mommos "klimpar" så var hennes mat alltid jättegod! (Tror jag nu i vuxen ålder skulle uppskatta dem, borde jag laga?)

Det var någonting med stämmningen också. Doften av vedspisen och skramlet när någon stod och diskade i fat. Ofta var vi många på besök samtidigt. Kusiner, föräldrar, mostrar, morbröder... trångt till bords men både maten och utrymmet räckte ändå alltid till. Mommos matintresse har nog gått i arv. Min egen mamma är också skicklig vid spisen. Mommo har redan för länge sedan lämnat jordelivet men jag brukar ibland ringa upp mamma och fråga "Hur var det mommo gjorde...." Senast var min fråga: "Hur var det mommo lagade hemlagad fil?"

Jag fick en noggrann beskrivning så nu har jag faktiskt fil på gång! Mer om det i ett senare inlägg... Filbunke är föresten också något mycket typiskt finskt. "Långfil" talar man om i Sverige när man menar den "finska filen". I Sverige dricker man en tunn variant, filmjölken, som snarast påminner om vår surmjölk (piimä)  men kanske långfilen blivit allmännare där, det var ett tag sedan jag senast kollade läget.

Fil är föresten ett alldeles ypperligt mellanmål till barn. Byt ut översöta jougurtar till hedelig gammaldags fil istället. Lite sylt, musli, eller kanel och socker på kan man förstås strö över om man så vill. Har man vant sina barn till söta jougurtar kan man sakteligen avvänja dem genom att köpa både naturell och söt jougurt. Blanda hälften var i en skål och rör om. Ni kommer att märka att den fortfarande är mycket mycket söt trots att ni minskat sockermängden med hälften. Eller köp bara naturell och söta den själv så har man bättre kontroll på mängden socker. Eller naturell + goda bär.

Barn kan faktiskt lära sig äta naturell jougurt eller fil helt utan socker också, jag råkar ha levande bevis på det;)