Nu är det tre år sedan "vår bästa skog" försvann. Har skrivit om det tidigare t.ex här och här. Ja egentligen inte vår skog men vi var så gott som de enda som plockade svamp och vandrade omkring i just den skogen. Fina mörka gamla granskogen blev ett grått svårframkomligt kalhygge. Förtvivlan kände jag då, ett stort vemod än i dag.
Nya svampställen har hittats men man är tvungen att vandra längre och först ta sig fram över hygget vilket är lite jobbigt... men med svetten lackande i pannan, mycket "finsk sisu" och målmedvetenhet travas det fram över stock och sten. Otroligt så mycket sten som kommer fram då mossor försvinner!
 |
Mjölkört/duntrav/rallarros ... ger vackra isbitar till sommardrinken. |
-Ljuset! Nu har vi kvällssol och ser vacker kvällsrodnad från köksfönstret. Innergården blev ljusare och riktigt vackert då kvällssolens sista strålar letar sig fram mellan träden.
-Lundkänslan. Björkarna, almarna och ekarna på vår sida mår bra av ljuset och hela området är fullt av fåglar. Olika trastar och flugsnappare mest.
-På kalhygget händer faktiskt en hel del trots man inte skulle tro det. Helt nya växter dyker upp som från ingenstans. Kaveldun för att ta ett exempel. Uppe på kalhygget där det tidigare stod stolta granar har det bildats en myrliknande vattenrik biotop där vitmossan frodas. Duntrav och nåt starrliknande gräs har börjat ta plats. Familjen Trana trivdes också utmärkt där vid häckningstid. Smultron finns det en hel del av på de torrare partierna och hallon och ormbunkar breder ut sig. Lite nyplantering av gran har också gjorts.
Men "ack o ve" så jobbigt att trava omkring på hygget för att ta sig till svamparna längre bort. Stenbumlingar, rötter, stubbar och förmultnade kvistar och ingen chans att gå raka vägen över "nybildade myren" då där är så sank mark. Blir långa omvägar för att ta sig fram till svampen. Men sen hittar man dem, de gula fina. De goda. Då inser man att det var mödan värt.
 |
Vad gör man inte för de goda gula... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar