Iron Chef...och allt vad de heter. Tv-program där en skall sållas fram ur mängden. En som får en ärevördig titel och blir stjärna för åtminstone en stund. De som gallras bort får lämna kastrullerna och med besvikelsen lysande i ansiktet hasa sig hemåt. Just nu är det matlagning som tema men samma går igen i sång- , dans- och överlevnadsprogram. För att inte tala om Top Models där allt är fokuserat på det yttre...
Okej, det är ren och skär underhållning och visst, den som sig i leken ger han får leken tåla. Men tycker ibland det blivit lite väl mycket av denna programform. Trots att programmen inte egentligen är riktade till barn är ändå ett stort antal av tittarna unga. Vad ger vi dem för bild? Tävla, prestera och är du inte tillräckligt bra faller du ur.
Å andrasidan finns det visst fördelar med mat som tema. Det väcker förhoppningsvis ett visst intresse för matlagning hos tittarna. Försäljingen av lyxiga kockknivar och kastruller skjuter i höjden då hemma-amatörerna blir inspirerade, och visst, det skänker lite glamour över kockens jobb. Många av dem som påbörjar kockutbildning idag bär på en dröm att bli stjärnkock. Kanske tv-kock, kock-kändis. Medierna målar upp en bild där allt ser vackert och fräscht ut. Hur mycket slit och hårt arbete som ligger bakom kommer inte fram.
Verkligheten ja...? Om man inte över en natt blir den där nya stjärnan. Kan man ändå tänka sig att jobba kvar? Finns det någon annan passion som håller en kvar? Att vara kock innebär nämligen tunga lyft, svettiga dagar i stundvis alltför heta kök, trötta ben, ömma muskler och disk som hopar sig och ibland en kamp mot tiden. Därför måste det finnas något mer bakom.
Passionen. Matglädjen. Vardagsglädjen. Ögonblicksstunderna. Som att dra ett djupt andetag och dofta när man plockar upp örterna från varuleveransen, eller känslan när man bakar ut semlor och lägger dem rad i rad på en plåt. Eller njuta av dofterna som sprider sig ur grytan. Eller då man efter några avsmakningar märker att såsen blev just sån man tänkt sig ...eller kanske rentav bättre! Stunden när en matgäst tittar in och vill byta några ord. Ögonblicket då alla fått sin mat och nöjda sitter och äter. Då när man stänger dörren om sig för dagen och går hem och vet att man gjort sitt bästa. När man känner i kroppen att man jobbat. Verkligheten som kock är mycket långt ifrån tv-rutans bildsköna värld. Men det är ändå ett yrke som varmt rekommenderas!
