Höns

Jag har alltid varit förtjust i höns. Varenda liten höna (och tupp) borde få leva ett anständigt litet hönsliv innan den hamnar i hönshimlen. I den österrikiska dokumentären "Vårt dagliga bröd" som visats i tv (någongång förra vintern, och kanske tidigare?) utspelas rena rama skräckscenariorna i de stora djurfrabrikerna. Tusentals små gula kycklingar som på löpande band i hiskelig fart sorteras och såsmåningom hamnar i stora hallar med mycket mycket liten plats att röra sig på. Där ska de sen växa upp i trängsel utan någon som helst värdighet. Deras enda uppgift har i livet är att växa bra och bli föda för oss... När hönsen vistas så tätt är risken för sjukdomar stor. Detta avhjälps med antibiotika, lite mediciner i kräken så hålls de friska...

Nej! En höna ska leva ett bra liv! En höna ska vara glad och fri. En höna som levt lycklig är garanterat godare än en lessen en.

Mina egna erfarenheter av hönor sträcker sig ganska långt tillbaks i tiden. Som tonåring hade jag en egen liten "fjäderfä-farm". Den bestod av låne ankan Paul Anka med fruar samt mina helt egna små pärlhöns, tre stycken, och en kaxig tupp.

Medan ankorna (som till min förtret åts upp när sommaren tog slut) var ganska "grisiga av sig" var hönorna pedanta. Ankorna ville ha vatten att skvätta runt i medan de "koketta" hönsdamerna föredrog att bada i sand. "Kot-kot kot", "kvack-kvack" lät det och ibland hade jag en hel karavan efter mig om jag gick omkring utomhus. De visste nog vem som var deras matmor. Innan jag rusade iväg till bussen om mornarna för att ta mig till skolan så skulle de matas. En dag var en höna försvunnen. Hade räven tagit henne? Det gick ett tag men så en dag stod hon plötsligt där igen framför mig. Runt henne spatserade 6-7 små dunbollar på vingliga ben. Hon hade ruvat under uthuset. Den stolta modern satte huvudet på sned tittade på mig och sa: "Kot-kot"...

Ett boktips till alla hönsvänner... Ja det måste bli Sven Nordqvist böcker då. Tuppens minut, Kackel i grönsakslandet, Pannkakstårtan m.fl. rekommenderas varmt;)

I dagsläget får jag nöja mig med dessa.

Gårdsfåglarna, de är också skojiga att följa med.

Nu blir det bloggpaus ett tag, har lite annat för mig...

I vår snedvridna värld...

Det kommer årligen 10 000 människor hit från utlandet och plockar bär. 2000-3000 av dem från Thailand. En stor del av dem riskerar att åka hem utan vinst eller rentav skuldbelagda. Inkomsterna täcker knappt resekostnaderna. Var i ligger logiken? Var är etiken? Empatin? Moralen? Förnuftet? Ska man köpa bär plockade av den utländska arbetskraften som jobbar långa dagar men inte får en kännbar vinst? Det är dessa bär som finns till försäljning i våra supermarkets, på våra torg, bär som våra industrisafter tillverkas av.

Vi plockade lite bär under veckoslutet men har också gått en runda via torget och köpt. Känner mig tvungen att köpa då jag inser att det vi plockar inte räcker. Man vill gärna ha en reserv till vintern. Hellre en näve finska bär än en långväga frukt. Vi äter mycket bär och tackolov har vi mycket vinbär.

Blåbärsskörden blev "sådär" i år. Inga enorma mängder men visst hittar man. Det kom ett regn i rättan tid så helt torkade de inte bort. Ska försöka komma ut i skogen ännu några gånger. För de är så goda våra "superbär"!

Hagdahl

"mellan en dålig kokerska och en giftblanderska

finnes ingen annan skillnad än uppsåtet"

(Charles Emil Hagdahl)

Charles Emil Hagdahl 1809-1897

Föddes i en välbärgad familj i Linköping. Han blev föräldralös relativt ung och fick då växa upp hos sin moster. Hagdahl utbildade sig till läkare och gifte sig med en rikemansdotter, Emilia Fredrika Gylling. I arbetets vägnar fick de tu resa ut i Europa och kunde då på sidan om stifta bekantskap med den europeiska matkulturen. Hagdahls intresse för mat var stort. Tyvärr dog hans och Emilias enda barn i en ålder av tre år och någon tid senare dör också Emilia. Hagdahl får med tiden två barn med sin hushållerska men gifter sig aldrig med henne. Hans stora passion, maten, ägnar han allt mer tid. Beslutar sig skriva en kokbok och det är den boken: "Kok-konsten som vetenskap och konst " som kommer att bli en av de mest populära kokböckerna inom svensk kokkonst genom tiderna.

Jag hade bara bläddrat flyktigt i boken tidigare, tänkte nu att jag skulle ta och låna den från biblioteket... "Nej, den är för gammal och skör" sa biblioteksfunktionären, "den får du läsa här". Men det är så att detta är en bok man inte läser i en handvändning. Det är en bok fullspäckad med recept, visdomsord och tankar. Många lika aktuella idag som då. Att den är skriven med "1800-tal språk" gör den kanske lite tungläst (själv börjar jag bli van med det...). Det är en bok man vill återkomma till. Ha som uppslagsbok. Så... jag köpte en nyutgåva (via Adlibris igen 34 euro.) För den summan får man inte ens ett par nya skor. Dessutom, skor slits ut, den här boken kommer att följa mig länge! Fiskrecepten! Rena skatterna. Och nu vet jag också att kramsfåglar är en gammal beteckning på vilda småfåglar och att sällsynta stäppflyghönan som besökte vårt land för någon dag sedan var mycket allmännare på Hagdahls tid.

...man lär så länge man lever.

Allebarnsrätten

...läser på om allebarnsrätten... och inspireras. Som så mycket annat är det igen svenskarna som är steget före. Det är ju just sånt här jag vill föra fram!

http://allebarnsratten.se/Blogg/Blogg.html