Arzak kan - du kan också!

På fredag är det internationella kvinnodagen. Inför den, ett blogginlägg  till kvinnor om kvinnor i kockvärlden.

Läste en intressant artikel i Sverige- det nya matlandets blogg (Som bjuder på en matnyhet varje dag under hela 2013).

Matlandet: Så får vi in mer kvinnligt ledarskap i restaurangvärlden.

Minns några episoder från min studietid då stekbordet  och biffarna hade hög status medan kallskänken och grönsakssidan lågprioriterades av de manliga kockstuderandena. Skulle man jobba ihop med killarna fick man armbåga sig fram och mopsa upp sig litegrann om man ville stå vid stekbordet, vilket inte alla gånger var så lätt. Tror  det är en lite annorlunda syn på råvarorna idag, åtminstone i  de s.k."fine-dining" restaurangerna där  alltmer "petigare handarbete" med råvaror krävs. Och grönsaker och rotsaker börjat uppskattas alltmer. Rotsellerin har fått biffstatus=)!

I "de stora tävlingarna" inom restaurangbranschen råder det  manlig dominans. Någon enstaka kvinna kan ibland få fokuset på sig. Bland de (få) kvinnliga toppkockarna i världen är  spanska Elena Arzak den kändaste. Hon öppnar för övrigt med sin far och några andra en ny restaurang i London nu i dagarna (på kvinnodagen!), Läs mer här!

Skolkök då? Tycker mig ha märkt att fler manliga kockar börjat hitta in i skolkök, eller så är det bara så att de gör mer väsen av sig (gör intervjuer, bloggar o dyl.). Detta gäller alltså Sverige, här i Finland är andelen karlar i skolkök inte många procent. Vanligtvis är det fråga om f.d restaurangkockar som sadlat om och vill ha bekvämare arbetstider.

Och hur är könsfördelningen i matklubben jag drar för skolbarn... jo faktum är att i vårens klubb har 75% varit pojkar! Var är ni flickor? - Kom, ni också!!! Vem vet, det kanske bor en liten Arzak i er!

Mattant, kock eller kökshjälte?

I den svenska tidningen Kommunalarbetaren, en artikel om vad personer som jobbar i skolkök borde kallas.

Skolkocken Håkan bloggar om samma artikel och själv hade jag lite funderingar om just det för något år sen här i bloggen under rubriken: Köksa, kokerska eller mattant. Jag kallar mig kock, vilket jag tycker att alla som har den utbildningen bör kalla sig. Eller kanske vi borde lyssna på Karolina och kalla oss  Kökshjältar. (Här i Finland kallas man ruokapalveluntyöntekiläinen, kostservicearbetare, vare sig man har kockutbildning eller inte i bagaget). Fram med yrkestolta kockar tycker jag!

Matfestival och rekommendationer

I Stockholm ordnades det en Matfestival för förskolekockar och pedagoger senaste vecka. Det var Allebarnsrätten tillsammans med Livsmedelsverket som höll i trådarna. Hoppas något liknande arrangeras  i Finland i sinom tid.

Här kan man läsa mer om Matfestivalen.

Annat intressant att läsa:
De nya näringsrekommendationerna (förslag till utkast till den femte upplagan av nordiska näringsrekommendationerna)  presenterades i Reykjavik senaste vecka.

- Filursaft och rågknappar fick barnen på dagis idag som mellanmål. Filursaft,  ja det var egentligen en nyponkräm med smak av kanel och vanilj som dracks från glas. Filursaft var ett bättre namn tyckte någon så då blev det så. Skivad vattenmelon blev det också. Till lunch hade vi spagetti med en god vegesås (med bl.a tomat, zuccini, lök och linser), riven ost och en sallad. Lite färre barn än vanligt nu i juni. Vi börjar alla längta till semester och ledigt. Ännu några veckor så...

Onsdag i ett litet kök

Onsdag = soppdag på jobbet och samtidigt den dag man hinner med lite extra då det är färre moment och färre kastruller att diska. Började dagen vid grönsakslandet, rev lite ogräs så gräslöken får rum, plockade libbsticka och rabarber.

Onsdagar är också barnens bakningsdag. Bullar eller bröd. Själv bakar jag minst ett par gånger i veckan men onsdagarna är barnens. Idag beslöt den ena gruppen att de bakar till hela gänget så kunde de övriga vara ute i det fina vädret. Rågbrödssemlor blev det. Hade skållat rågmjöl till dem som blandades ner i degen. Solrosfrön fick dekorera. Barnen bakade, jag gräddade och så kokade jag en linssoppa på röda linser. Förutom linser lite potatis och morot, gul lök, vitlök, libbsticka och tomatpure. Peppar. Kokade och mixade. Avsmakade med vinäger, en nypa rårörsocker och örtsalt. Avrundade med en rejäl klick smetana. Ingen buljong behövdes. Tomaten, libbstickan, lök och vitlök räcker så bra så.  Ja och så ännu lite finklippt gräslök över. Det blev en god soppa till nybakta rågsemlor med ost, en äppelbit till efterrätt. Rabarberkräm till mellanmål med kvarblivna rågisar.

Det finns de som anser att småkök är för dyra. De där som vill se riktigt stora kök där maten lagas som i fabrik. Det är kostandseffektivt! Det är framtidens melodi! Tänk så mycket pengar vi sparar då arbetsstyrkan kan reduceras! Jag tänker inte som de... för jag anser inte alls att det är dyrt att laga linssoppa och hembakt bröd. Det är mat barnen äter. Det är mat de blir mätta av. Det är mat med en identitet, ja de har ju själva delvis fått vara med om att skapa den. Att få baka ibland, kanske skala morötter någongång, att se hur det växer i trädgårdslandet. Och de känner dofterna från köket lång innan lunchen. Dofter som väcker aptit. I går låg kållådans dofter tung i huset. De kunde genast dra paraleller till lingonsylten. Har vi lingonsylt idag? frågade en. Lingonsylt med kållåda eller kållåda med lingonsylt, hur som helst...bra gick den ner! Vi har matglada barn! En annan sak som är väldigt bra med småkök... där finns en vuxen som man kan komma och tala med någon gång ibland, ja om man är fem år och har något väldigt viktigt att förtälja. T.ex något så viktigt - att man precis har tappat en tand! 

En italienare i köket

Han är snabb, effektiv, noggrann,

och alldeles fenomenal på att diska!

...vad kan man mer begära?

Fick ny diskmaskin=)!

Sapere/smakskola/sensorik...

I Sverige kallar man smakträning med alla sinnen: Sapere, i Finland används benämningen Makukoulu/Smakskola (och ibland Sapere), i Norge sysslar man med Sensorik. Det är ändå samma sak är frågan om.  Jag har valt att tala om Sapere eller Sapere -matglädje för det är ju så att Sapere leder till matglädje och matglädje är just precis det jag vill hålla på med.  Har den stora fördelen med att till vardags få jobba som kock i ett litet kök med unga matgäster. En ypperlig plats att få sprida matglädje. Men helt ensam går det inte, det är av jättestor vikt att övrig personal på ett positivt sätt är involverad i måltiden. Så jag är väldigt tacksam att de övriga, mina arbetskamrater, lyckas skapa finfina måltidstunder. "Det är något magiskt över våra matstunder" sa en anställd en gång. Ibland tänker jag tillbaka på tiden på andra dagis/skolor jag tidigare jobbat på. Några, men mycket få av dem, har kunnat skapa just denna magi kring måltiden. Matron och lugnet...harmonin, matglädjen.

Jo jag vet, vi har den stora fördelen med att vara privata och kunna göra så som känns rätt. Med eget kök och allt, men är det möjligt att även barn i de stora oprivatiserade daghemmen kunde "komma närmare maten"?  Kanske de som planerar utbildningar alltmer kunde ta fasta på ett tätare sammarbete mellan köken och den dagliga verksamheten. Kanske de som utbildar sig till kockar/storkökspersonal kunde läsa något block pedagogik och ibland komma ut på fältet och "matprata" med barnen, medan de som utbildar sig till pedagoger kunde läsa lite (mer än nu) om måltidskunskap, måltidsfostran... lära sig mer om Sapere... framförallt tycker jag att det borde sammarbetas mer mellan personal i kök och daghemspersonal/lärare.

Temaveckor, månadens grönsak, skördefester, pyssel kring mat, baka tillsammans, matsagor, matsånger, matprat, odlingar... kocken/köket kan involveras och fixa fram smakprover, kryddor, prata mat i en positiv anda...det skulle garanterat finnas underlag för åminstone en eller ett par timmar måltidsfostran i veckan på veckoschemat både på daghem och i skolor.

Det är ganska katastrofalt vad som hänt de senaste 10-15 åren då köken alltmer blivit fjärmade från barnen. Mat tas allt oftare utifrån, från något kök långt borta, barnen vet inte ens namnet på kocken. Har ännu mindre sett henne/honom. Tragiskt! Och maten blir så identitetslös! En kock borde aldrig finnas på längre avstånd än att matgästen kan gå och tacka/eller (om anledning finns klaga;) på maten genast efter måltiden tycker jag. 
 

Länk: Allebarnsrätten, Ett samtal mellan barn och kock

Läs även mer om Sapere i länklistan till höger i denna blogg.

"-Hej du! Vet du jag tycker SÅÅÅ mycket om dig!". Hur många möts av de orden när de kommer till sitt jobb på morgonen? Det var jag som möttes av de orden häromdagen=)! Av en fyraåring. Vi kockar behövs BLAND barnen inte i ett kök någonstans i periferin...  

Kackel från köket...

Årets första vecka på jobb till ända. En kort vecka, bara fyra dagar. Få barn, mycket tid och mycket energi, - Vad gör man då? Jo man gör allt det där som blivit ogjort. Någon större storstädning hanns inte med innan jul, det var så mycket annat då med basarer, julmat och fester. Så nu har jag haft en hel del att fixa. För det första har ALLT som verkligen inte behövs åkt ut från köket. Skålar, överlopps tallrikar, mojänger som bara stått och tagit plats. En klumpig kaffebryggare som sällan används... Ja och sen flyttade jag arbetsbänken (som varit placerad som en "köksö" mitt i köket) under fönstret istället. Så nu behöver man inte gå omvägen kring bordet då man ska röra sig mellan kylskåp och spis! Perfekt! Lättare att tvätta golvet nu också. Och så kan man istället blicka ut över lekande barn, eller då de gått in, flaxande kajor, skator och en och annan ekorre som brukar erövra gården när där blir lugnt. Kryddskåpets dörr eliminerades också. Varför ska man ha en dörr ivägen till kryddorna som man ändå behöver titt som tätt? Nu ser man på långt håll var saltet, timjan eller kardemumman finns. Lådor blev städade, torrförrådet inventerat, ugnen skurad... papper sorterade, "egenkontrollmappen" uppdaterad, varor beställda, våren planerades... känns som man börjar hinna i kapp på något vis. Man känner sig nästan lite euforisk...

...ja och så bytte jag gardinkappan också! Kappan, den vackra men denna årstid lite inaktuella, med höstlöv fick ge vika för blåvittrandigt a la Carl Larsson. Fint! Nu tre dagar ledigt sen kan alla komma med bulleribång. - Jag är redo=)! Trevlig trettondag och veckoslut!

NNM - konferansen i Helsingfors

NNM- Ny Nordisk Mat  konferansen i Helsingfors kommer att gå av stapeln den 11-12 Oktober. Efter att ha sett programmet inser man snabbt att det kommer att bli några dagar med mycket intressant innehåll. Kommer själv delta och ser fram emot att lyssna på de stora förebilder jag har inom området "Barn-mat och hälsa". Andreas Viestad från Geitmyra, Karolina Sparring från Allebarnsrätten... och många fler. Ja och så "vår egen" Harriet förstås! En middag planerad av Matti Jämsén utlovas också - med ny nordisk mat förstås!

NNM konferansen kommer även kunna följas på webben!

Geitmyra - matkulturcentrum

Karolinas blogg

Harriets blogg

Klara soppteater och Helge Skoogs goda fisksoppa, del 1

Har städat på vinden, inte på torpvinden, utan här hemma. Mitt i allt när jag städade föll ett recept ut ur en pärm. Helge Skoogs fisksoppa!! Och minnena kring denna soppa ploppade fram de med. Plötsligt är jag tillbaka i ett kök i Sverige på åttiotalets slut. Kanske det var -88 eller 89. Jag hade fått jobb som "köksnisse", "köksmästarens högra hand". Ett av mina första riktiga jobb och det gick ut på att hjälpa köksmästaren med det mesta och mellan varven diska kastruller (ett alldeles utmärkt sätt för en nybörjare att känna efter om man trivs med restauranglivet.) Jag tror det var just i det köket jag första gången jag stötte på riktiga kockar med äkta yrkesstolthet. Det finns nämligen kockar av alla de slag. De som blir det av passion och de som blir det av ... tja, kanske av att det är relativt lätt att komma in på banan.
Den här passionerade kocken-köksmästaren kom en morgon in i köket viftande med ett papper. -"Vet ni vad jag har här! jo receptet på HELGE SKOOGS FISKSOPPA!" Sa han med ett tonfall så man förstod att detta var något extra. Han hade dagen innan varit på Klara Soppteater och sett skådespelaren Helge Skoog (kanske mera känd som Ture Sventon) uppträda. På soppteater bjuds man på soppa och denna dag hade det varit Helges specialitet.

Vi lagade därefter ofta Helges soppa på restaurangen, ska återkomma med receptet här i bloggen lite senare. Ska laga den nån dag och hoppas den smakar lika gott nu som då!

Klara Soppteater existerar än, men just nu är det korv som gäller...blommig.

Klara Soppteater - blommig falukorv
Fisksoppan som gjorde succé

Receptet här

Ps. Soppteater för barn (som "Blommig falukorv") är för övrigt ett utmärkt sätt att förena nytta med nöje. Låt barnen titta, dofta, smaka... -Sapere!... och barnen äter.

Inspirerad!

För några dagar sedan var jag på en utbildningsdag i Helsingfors. "Smak och kvalitet i offentliga kök"- en inspirationsdag för kosthållspersonal. Vi var sammanlagt 8 personer från södra Finland. D.v.s betydligt färre som mötte upp än om man jämför med vad kursdagen drog på Åland eller i Österbotten. Vi var i huvudsak från små enheter allesammans. Kockar, husmödrar, biträden och jobbar under ganska likadana förhållanden. Vi är lite "utrotningshotade" vi som ännu jobbar i småkök. Är du kommunalt anställd och jobbar i ett litet kök är risken oroväckande stor att du snart går utan jobb i och med att enheterna körs ihop och småköken stängs. De kommunalt anställda lyste dock med sin frånvaro denna dag. Vi, de flesta åtminstone, kom från privata enheter. Tycker att det är lite synd att inte kommunerna satsar mer på sin personal och låter dem gå på kurser som denna. Det togs upp så mycket frågor och synvinklar som skulle ha varit bra för t.om kostchefer och politiker att lyssna på. Sapere- smakskola togs också upp och vi fick själva vara med om några övningar, sen hade vi ett litet "grupparbete" om mellanmål på dagis. Utbytte idéer med varandra och inspirerades! Lunch intogs i Palmias restaurang men vi fick dessutom smaka på ett utbud av sallader som ingått i konceptet "Operation skolmat".
Gick på inspirationsdagen även för ett år sedan och visst behövs de! Bara det att träffa andra som jobbar med samma saker och har samma inställning är guld värt när man sedan ska orka igenom hela långa vintern.
Harriet Strandvik och Carola Sjödahl var de som drog kursen. Ett stort tack till dem!

 Länk till Harriets nya blogg

Kökspoesi - Kallskänken

Jenny Wrangborgs kökspoesi. Läser hennes korta rader och kastas rakt in i mitt eget liv. Kanske inte så som det är i dag men som det var under de mest hektiska restaurangåren. De åren jag jobbade i disken, i kallskänken och senare vid stekbordet i någon restaurang. Igenkännanden gång på gång. Känns som om vi jobbat i samma kök, bland samma människor...

Det här är en bok som lyckas förmedla atmosfären. Atmosfären i restaurangen, i kallskänken, i cafeét, i personalrummet, i bussen hem efter en lång arbetsdag. Vi möter den alkoholiserade kocken, den oförstående chefen, den urtrötta servitrisen men vi möter också arbetsglädjen, stoltheten, yrkeshemligheter och arbetsgemenskap. Känslor och passioner. En bok som andas restaurangatmosfär från första raden till den sista.

 Jenny Wrangborg - Kallskänken
(Kata förlag, 2010) 

Top chef, MasterChef...

Iron Chef...och allt vad de heter. Tv-program där en skall sållas fram ur mängden. En som får en ärevördig titel och blir stjärna för åtminstone en stund. De som gallras bort får lämna kastrullerna och med besvikelsen lysande i ansiktet hasa sig hemåt. Just nu är det matlagning som tema men samma går igen i sång- , dans- och överlevnadsprogram. För att inte tala om Top Models där allt är fokuserat på det yttre...

Okej, det är ren och skär underhållning och visst, den som sig i leken ger han får leken tåla. Men tycker ibland det blivit lite väl mycket av denna programform. Trots att programmen inte egentligen är riktade till barn är ändå ett stort antal av tittarna unga. Vad ger vi dem för bild? Tävla, prestera och är du inte tillräckligt bra faller du ur.

Å andrasidan finns det visst fördelar med mat som tema. Det väcker förhoppningsvis  ett visst intresse för matlagning hos tittarna. Försäljingen av lyxiga kockknivar och kastruller skjuter i höjden då hemma-amatörerna blir inspirerade, och visst, det skänker lite glamour över kockens jobb. Många av dem som påbörjar kockutbildning idag bär på en dröm att bli stjärnkock. Kanske  tv-kock, kock-kändis. Medierna målar upp en bild där allt ser vackert och fräscht ut. Hur mycket slit och hårt arbete som ligger bakom kommer inte fram.

Verkligheten ja...? Om man inte över en natt blir den där nya stjärnan. Kan man ändå tänka sig att jobba kvar? Finns det någon annan passion som håller en kvar? Att vara kock innebär nämligen tunga lyft, svettiga dagar i stundvis alltför heta kök, trötta ben, ömma muskler och disk som hopar sig och ibland en kamp mot tiden. Därför måste det finnas något mer bakom.

Passionen. Matglädjen. Vardagsglädjen. Ögonblicksstunderna. Som att dra ett djupt andetag och dofta när man plockar upp örterna från varuleveransen, eller känslan när man bakar ut semlor och lägger dem rad i rad på en plåt. Eller njuta av dofterna som sprider sig ur grytan. Eller då man efter några avsmakningar märker att såsen blev just sån man tänkt sig ...eller kanske rentav bättre! Stunden när en matgäst tittar in och vill byta några ord. Ögonblicket då alla fått sin mat och nöjda sitter och äter. Då när man stänger dörren om sig för dagen och går hem och vet att man gjort sitt bästa. När man känner i kroppen att man jobbat. Verkligheten som kock är mycket långt ifrån tv-rutans bildsköna värld.  Men det är ändå ett yrke som varmt rekommenderas! 

Yrkesstolthet

Yrkesstolthet. Vad innebär det? Att man är stolt för sitt kunnande, att man känner att man kan sin sak. Att man kanske förstår sig på något som inte alla är insatta i. Ibland stöter man på människor som verkligen visar sin yrkesstolthet. Det lyser om dem när de får visa eller berätta om sitt yrke, dela med sig av sin yrkeskunskap. De håller huvudet högt. Känner sig tillfreds. 

När jag i tiderna blev kock blev jag samtidigt utexaminerad servitör. För mig är detta helt olika yrken men det hade  då bestämts att man skulle studera en kombination av yrken för att man som färdig skulle kunna "alla i en restaurang förekommande sysslor" (inklusive kassajobb). Servitördelen av utbildningen var i och för sig intressant och det är faktiskt ganska skoj att någongång jobba extra vid någon fest som just servitör men det var ju inte alls det jag tänkt mig som yrke. Så visst kändes det ändå lite onödigt. 

Sébastien Boudet funderade också för ett tag sedan i sin blogg om olika kombinationsutbildningar: Bagare/ Konditor två yrken som borde vara åtskillda från varandra.En bagare är en bagare. En konditor en konditor. Lika mycket som en kock är en kock och en servitör är en servitör. Det känns som om det är någon som inte är så insatt som fattat beslut om kombinationsutbildningar. Men det är väl så att effektivitetstänkandet även här spelar in. Mångsidighet och flexibilitet. Tror ändå att vi skulle få ännu skickligare kockar, ännu skickligare bagare o.s.v om man helhjärtat fick satsa på just det man brinner för.

Många arbetsgivare idag vill ha personal som man kan bolla med an efter behov. Har under en period i livet jobbat som "snuttjobbare" på en rekryteringsfirma. Där fanns det ibland dagar då man rusade från spis till kassa vidare till diskrummet för att sedan ställa sig vid spisen igen. Följande dag kunde man hitta sig själv i ett annat kök med andra rutiner, snurrigt värre. Att vara "snuttjobbare" är något man orkar med en tid men med instabila arbetsförhållanden och oregelbunden inkomst är det inget att efterstäva precis. I Finland lär det, enligt senaste nummer av Löntagaren, finnas omkring 700 000 s.k "snuttjobbare" idag. Många av dessa inom restaurangbranschen. Det går kanske an om man är ung och ännu inte har familj, men sen när man bildat familj kanske har ett bostadslån som skall betalas... 


När de små skolköken skall dras in här i staden inom kort är det meningen att städpersonalen skall få nya uppgifter. De skall ta emot maten som kommer transporterad från ett större centralkök. De skall plocka undan och däremellan skall de städa. De som sitter och besluter om sådant här har svårt att föreställa sig hur dagen kommer att se ut för den anställda. En stympad dag. Än ska det städas, än skall det grejas i köket. Allting blir lite på hälft och lika mycket städjobb som tidigare finns ju kvar. Låt städare vara städare. Och låt kokerskan vara kvar...låt människan få behålla sin yrkesstolthet. Och jobba med precis det hon vill och har yrkeskunskap om. Och... småkök skall finnas! De är hjärtat i skolan. Det är därifrån energi för dagen skall tas. Mat som görs på plats är helt enkelt bäst för våra barn. När maten kommer åkande med en transportbil blir steget mellan barn och mat för stort. Måltidsfostran och matglädje försvinner någonstans på vägen när tråkiga GN-formar plockas fram vid "utfodringen". Plockas fram av en städerska som kanske inte alls "brinner" för mat utan står och funderar på hur hon skall hinna med alla sina göromål.

...och i gårdagens tidning (Bbl) berättas det om en skolas gårldskarl som inte längre får byta glödlampor! Nej enligt de senaste bestämmelserna hör det nu till  lokalservicens uppgifter. Ja, det kan visserligen ta någon dag innan reservlampan och lokalservicens personal dyker upp , men nu är det bestämt så här...undrar om han kan känna sig yrkesstolt längre, gårdskarlen, som fråntas sina gamla sysslor?

Ateria10 (del2)

En av de kanske mest intressanta föreläsningarna jag gick på under mässdagen var Seija Lintukangas.  "Kouluruokailuhenkilöstö matkalla kasvattajaksi" hette hennes framförande och handlade om hur även kökspersonal har en fostrande roll.

Idag blir köken allt mer avskilda från skolvärlden. Maten kanske tillverkas i ett kök långt ifrån, maten tas från linjer och den tidigare naturliga "extra resursen" fostrare har allt mer förbisetts. Det är inte bara pedagogerna som skall uppfostra våra barn och unga. Det är alla vuxna omkring barnet. Skolornas kökspersonal, städare, gårdskarl, föräldrar... sammarbete och att alla vuxna drar åt samma håll... De ungas vardag kan vara nog så kaotisk, vi behövs, alla.

http://www.edutaru.fi/ajankohtaista.php

Köksa, kokerska eller mattant?

(eller en kocks försvarstal)

- Om jag är köksa, kokerska eller mattant? Ingetdera. Jag är faktiskt kock även om mina matgäster är mycket unga.

-Vad är det för fel på köksa?

-Jo rent utsagt  låter hela ordet "tassigt" (finlandssvenskt ord för galet eller tokigt). Ja menar lägg bara till ett litet x så låter det som om du vore en köks sax!

-Kokerska då, varför inte kokerska?

-Vadå kokerska? Då kan man lika bra kalla mig skalerska, stekerska, varubeställerska, matsedelsplanererska, diskerska eller vaför inte mixerska jag mixar ganska mycket jag...

-Nå kökstant eller mattant då?

-Jag känner mig inte speciellt "tantig" (men du börjar låta "töntig"...) Föresten protesterar min inneboende feminist i mig när du vill kalla mig något så könsbestämt. Med husmor är det föresten samma sak. Nej kalla mig kock helt enkelt. Det är könsneutralt och det är den utbildning jag har. Det är kockens jobb jag utför. Alla i ett kök förekommande sysslor. Planerar, funderar, arrangerar, organiserar ja och dessutom lagar jag mat. Lagar mat från grunden. Det enda som skiljer sig från tiden vid restaurang är egentligen bara arbetstiderna...tja kanske något enklare råvaror och också mina matgästers ringa ålder. Men annars är det samma saker jag gör. Observera att jag kallar barnen matgäster inte ungar, dagisbarn eller snorungar. Jag har snappat upp att skolköksgurun Carola Magnusson där borta i Sverige kallar barnen för gäster och det gör jag med. Ömsesidig respekt ska det vara!

Varför ska det egentligen vara mindre glamour och "coolt" att jobba med mat för barn än med mat för vuxna?

Är ändå inte barn det finaste vi har???

Hur höja statusen i yrket? Högre lön, mer ansvar och utmaningar för alla i denna lågavlönade kvinnodominerande bransch vore kanske något att ta fasta på.

Den allmänna yrkesbenämmningen i dagens skol och daghemskök i Finland är idag "ruokapalveluntyöntekiläinen" , kostservicearbetare. Ett tråkigt ord så det förslår. Med det lockar man inte nya arbetstagare som måste ta över nu när de stora åldersklasserna går i pension...

Så långt Moa. Jag instämmer med henne i allt och vill passa på att påpeka att jag själv är fullkomligt nöjd med mitt nuvarande jobb där jag är KOCK=)

Strejk och mujkor

Strejken bland transportsektorn och stuveriarbetarna har brutit ut. De flesta långfärdsbussarna slutade köra kl. 18.00. Fortsätter strejken länge finns kommer det först bli ont om frukt och grönsaker i affärerna sades det. Folk har i viss mån redan börjat hamstra.

Själv funderar jag mest på hur det blir på jobbet då kocken drar till sydliga breddgrader och grönsakerna och kanske andra råvaror tar slut...men månne det inte löser sig i sinom tid. Optimisten i mig vägrar tro på en lång utdragen strejk.

Ikväll åt vi mujkor jag och barnen, nyfriterade knapriga, åt nog lite för många...

De är godare än chips! Nyfriterade mujkkor och ett stort glas kall mjölk. Så gott! Minns en gång i somras då vi hade köpt mujkkor och en riva jordgubbar som vägkost under en längre bilfärd. Otroligt läcker kombination att turvis äta den knapriga salta fisken med de syrliga saftiga bären.